Ansvarsarter och ansvarsbiotoper

När Hagfors kommuns naturvårdsplan antogs infördes för första gången fokus på ansvarsarter och ansvarsbiotoper i det kommunala naturvårdsarbetet.

Valet av ansvarsbiotoper utgör nationellt intressanta miljöer som finns i kommunen och val av ansvarsarter har fallit på hotade arter som har en stor del av sin population i Hagfors kommun och/eller är landskapsarter. Kommunen vill värna dessa biotoper och arter särskilt. Kommunen avser att medverka i de projekt och program som drivs kring arternas och biotopernas skydd samt ta fram och sprida information om dessa biotoper och arter.

ANSVARSART DAGGVIDE (Salix daphnoides ssp. daphnoides)
HOTKATEGORI: Sårbar (VU)
Beskrivning: Daggvide är en vacker, stor buske, men som även kan bli ett upp till tio meter högt träd. Kvistarna är glänsande rödbruna och som torra blådaggiga. Daggvide är det enda nordiska vide som har blådaggiga kvistar. Bladen är lansettlika, med kort bladskaft.

Utbredning: Arten förekommer naturligt i Värmland vid Klarälven, till exempel på meandernäset Ginbergsängen (se Naturreservat), och i Dalarna vid Öster Dalälven. Troligen har den sin största förekomst i Sverige längs Klarälven, men har tyvärr minskat kraftigt de senaste decennierna. Den förekommer på vissa ställen som förvildad från odling.

Miljökrav: Daggvide växer främst på sand och grus efter älv-, å- och sjöstränder. Den är känslig för konkurrens och gynnas av stranderosion, översvämningar och att det bildas rörliga sandbankar, där inte många andra växter klarar sig.

Hot: Daggvide har missgynnats av igenväxning till följd av att hävden har minskad efter Klarälven. Vattenregleringen har medfört mindre naturligt säsongsregelbundna vattennivåväxlingar, men ökad igenväxning av den förr breda öppna strandzonen som följd. Daggvide har då konkurrerats ut av konkurrensstarka växter. Bäver kan gå hårt åt daggvide och även den ökade turismen längs Klarälven som använder daggvide som exempelvis grillpinnar.

Lokaler i Hagfors kommun: Daggvidet trivs i Klarälvens omedelbara närhet, helst i strandzonen där erosionen skapar nya sandbankar efter hand.

Skötselråd: Kunskap om Daggvides förekomst vid Klarälven är bristfällig, och arten bör därför inventeras i kommunen. Förhindra, genom information till markägare, att arten röjs bort av misstag som sly.

ANSVARSART ÄVJEPILÖRT (Persicaria foliosa)
HOTKATEGORI: Nära hotad (TU)
Beskrivning: Ävjepilört är en sällsynt ettårig, liten, ofta krypande ört. Hel växten blir ofta starkt rödfärgad på sensommaren. Arten är knuten till leriga, periodvis översvämmade stränder vid älvar, sjöar och åar. Den växer vid strandkanten där lera, gyttja och älvsediment är avsatta under högsta kustlinjen. Arten är starkt ljusälskande. Den är mycket konkurrenssvag och klarar inte av att hävda sig mot vass, starr eller annan högre vegetation.

Miljökrav: Ävjepilört är beroende av stora naturliga vattenståndsfluktuationer, som blottlägger nakna stränder, gärna med högt vattenstånd på försommaren och med lägre på sommaren. Det förhindrar etablering av högre vegetation eller av hårt strandbete med kreaturstramp. För att börja gro behöver örten blottad jord. Arten konkurreras lätt ut av högre vegetation och har minskat sin utbredning under senare år. Fortfarande kan man hitta den lilla växten på ett par platser i vår kommun.

Hot: Onaturlig vattenregim och upphörande bete är några av de främsta hoten mot Ävjepilört.

Utbredning: Artens huvudsakliga utbredning i Värmland finns längs Klarälven. Av hela världens bestånd av Ävjepilört finns sannolikt hälften i Sverige. Ävjepilört förekommer från Värmland upp till Norrbotten.

Lokaler i Hagfors kommun: Det första dokumenterade fyndet av Ävjepilört skedde i Hagfors kommun. Den virtuella floran skriver om Ävjepilört ”Första svenska fyndet uppges vara insamlat av Herman Fröding vid Rådasjön, N. Råda i Värmland den 1 september 1897”. Ävjepilört hör i Hagfors kommun företrädesvis hemma i Klarälvens och Uvåns närhet på tidvis översvämmade stränder. Det kan vara sänkor i strandbeten eller de mer eller mindre tillfälliga sandrevlar som bildas vid älven.

Skötselråd: Trygga beteshävden på lokalen i Gustavsfors och skapa förutsättningar för fortsatt strandbete vid Sjögränd (Rådasjön). Följ fortlöpande upp förekomsterna på de kända växtplatserna, exempelvis vart femte år.

ANSVARSART STRANDSANDJÄGARE (Cicindela maritima)
HOTKATEGORI: Sårbar (VU)
Beskrivning: Strandsandjägaren är en 12-15 mm lång skalbagge, med slank kropp och långa slanka ben. Dess larv lever i två år i lodräta gångar som anläggs i finkornig, vegetationslös, hårt packad sand nära vatten. Larven jagar genom att lurpassa på insekter, som de slänger sig ut och fångar och drar ner i hålet med hjälp av sina kraftiga käkar. De dagar det är soligt och varmt jagar de vuxna skalbaggarna genom att springa eller flyga ifatt sitt bytesdjur.

Miljökrav: De fullvuxna skalbaggarna är bundna till torr, rörlig, vegetationslös och solexponerad sand nära vattnet, medan larverna kräver tämligen fuktig, hårt packad finsand. Artens livsmiljö vid älvarna utgörs av sandrevlar som byggts upp ovanför eller i nivå med det normala högvattenståndet, vanligen i meanderlopp med hög erosions- och sedimentationshastighet. Denna miljö är dynamisk och nybildas kontinuerligt vid naturliga säsongsregelbundna attennivåfluktuationer med hög vårflod.

Hot: Strandsandjägaren är en av Värmlands mest hotade arter. Vattenregleringar med förändrad flödesregim är det främsta hotet då onaturlig reglering medför mindre dynamik och nybildning av strandsandjägarens livsmiljö. Arten är också känslig för starkt slitage av badande, kanotturister och andra som rör sig på sanden och påverkar larvernas livsmiljö.

Utbredning: Arten förekommer globalt fläckvis från västra Mellaneuropas kusttrakter österut över Skandinavien genom Ryssland till västra Sibirien. I Sverige finns små, isolerade populationer i Hallands och Värmlands län samt med lokalt större populationer i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Populationen i Sverige uppskattas till mellan 1000 och 5000 vuxna individer. Strandsandjägaren har endast observerats i Hagfors kommun i Värmland, på femtiotalet fanns ett fåtal fynd på andra platser i länet.

Lokaler i Hagfors kommun: Arten är sällsynt förekommande på Klarälvens sandrevlar längs med Klarälven vid Ginbergsängens naturreservat och vid Sälje. Vid Sälje observerades tre vuxna exemplar under 2004. Enligt den inventering som gjordes 2004 är livsmiljön i Sälje just nu optimal för arten. Där finns idag en större sandrevel som inkluderar dels några torra sandryggar, dels fuktiga finsandbrinkar vid övergången mot videbården. Det finns även en mycket flack sandrevel ute i älven som sannolikt även den kan komma att bli ett lämpligt habitat.

Skötselråd: Skydd av strandrevlarna vid Klarälven.

Åtgärder: Länsstyrelsen i Värmland arbetar med att försöka återskapa lämpliga miljöer för strandsandjägare vid Klarälven. Där stränder växt igen med sly har öppna sandmiljöer skapats med hjälp av grävmaskin. Skyltar har placerats ut för att informera boende och turister om arten och dess krav på livsmiljö. Det nationella
åtgärdsprogrammet Naturvårdsverkets förslag föreslår åtgärderna; kartläggning av arten i kommunen, upprättande av handlingsplan för dess livsmiljöer samt uppsättning av vädjandeskylt angående att man ska undvika landstigning på de aktuella näsen.

ANSVARSART UTTER (Lutra lutra)
HOTKATEGORI: Sårbar (VU)
Beskrivning: Uttern är ett mårddjur och kan förväxlas med den betydligt mindre minken som lever i samma områden som uttern. Uttern lever längs kuster och vid sjöar och vattendrag. Som vuxen individ är den mellan 90 och 120 cm lång, svansen medräknad. Uttern lämnar spillning på platser där andra uttrar lätt kan hitta den, exempelvis på stenar i vattnet eller under broar. Den fångar i stort sett all sin föda i vattnet. Den äter framförallt fisk, men drygar ut kosten med kräftor, groddjur, insekter, sjöfågelungar och små däggdjur. Uttern är en god simmare och kan vara under vatten upp till fem minuter. Utterhonan föder sina ungar i gryt eller håligheter i strandbrinken
på senvåren eller försommaren, ibland med ingång under vatten, såsom bävern. På så sätt får uttern tillgång till vatten även vintertid. Hon får upp till fyra ungar som följer honan i nästan ett år och under tiden lär de sig att fånga byten och undvika faror. I fångenskap kan en utter bli mellan 10-20 år, men i vilt tillstånd är medellivslängden knappt fyra år.
Uttern hävdar revir längs en flodstrand. Reviret kan för en hanne vara två mil långt. Honans revir är mindre och ligger vanligen inom hanens revir. Uttern markerar revir genom att avsöndra en tranliknande doft från körtlar i analregionen. På vintern kan den ses kana i snön, möjligen är detta ett sätt att doftmarkera, och inte bara en lek. Uttern är normalt nattaktiv, men kan även vara aktiv på dagen.

Miljökrav: Optimala miljöer för arten är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättfångad föda året runt och som har tillgång till platser där den kan bygga sitt bo och vila ostört och föda upp ungar.

Hot: Främsta hotet mot utter är miljögifter, främst PCB, som bryts ned långsamt i naturen och därför ansamlas och ställer till skada i djur som lever på fisk. Honorna förlorar då förmågan att reproducera. Även om PCB idag är förbjudet finns det kvar i gamla material sedan den tid då det var lagligt. Andra orsaker till utterns nedgång är försurning, vattenkraftutbyggnad och dikning av våtmarker som har försämrat miljön för uttern. Idag dödar även trafiken och minkfällor många uttrar. Förr jagades uttern hårt på grund av dess päls, men även på grund av att den betraktades som skadedjur, då den konkurrerar om samma fisk som människor äter.

Utbredning: Uttern utbredningsområde är Norrland, stora delar av Svealand samt lokalt i Götaland. Uttern var nästan utrotad i Sverige på 1950-talet och med största sannolikhet försvunnen från Värmland under flera decennier. På 1980-talet börjande man plantera ut utter och inventeringar visar nu att den ökar i antal.

Lokaler i Hagfors kommun: Sporadisk förekomst.

Skötselråd: Klarälvdalens folkhögskolas har gjort utterinventeringar och genom denna följs utterstammens utveckling som glädjande visar att populationen är på uppgång. Kommunen ska fortsätta vara delaktig/uppmuntra till dessa studier som folkhögskolan gör.

ANSVARSART SMÅLOM (Gavia stellata)
HOTKATEGORI: Nära hotad (NT)
Beskrivning: Smålommen är Värmlands landskapsfågel och Hagfors kommuns ansvarsart. Dess vetenskapliga namn Gavia stellata betyder liten stjärnbeströdd vattenfågel. Den har en lång spolformad kropp med fötterna placerade långt bak på kroppen. Det gör den till en duktig simmare, men dålig på att ta sig fram på land. Smålommen ligger lågt i vattnet, ofta med den spetsiga näbben snett uppåtriktad. Arten häckar i mindre myrgölar och ofta fisklösa tjärnar varifrån fåglarna flyger till större sjöar för att fånga föda. Häckningstjärnarnas minsta storlek bestäms av den sträcka lommen kräver för att kunna börja starta sin flygning, 40 meter då det är vindstilla. Dessutom får stranden inte vara för brant, då fågeln och dess ungar måste kunna ta sig upp på land. Den känns lätt igen på sitt flaxande flygsätt där den högljutt flyger över sin hemmatjärn och meddelar när den är på ingång. Under häckningstiden är smålommen känslig och bör inte störas. Smålommen kan bli gammal och det internationella rekordet är 23 år. Smålommen livnär sig uteslutande på fisk, den väljer oftast fiskevatten med goda bestånd av siklöja.

Stammens utveckling: I Sverige uppskattas beståndets storlek till mellan 1200-1400 par, med en koncentration till Hagfors, Värmland, Bergslagen och Dalarna och mer glesa bestånd norr och söder därom. Vid inventering 1995 i östra delen av kommunen fann man häckande smålom i 40 lokaler. Vid återinventering 2010 fanns lommen endast i 33 lokaler. Minskningen har framförallt skett i norra delen av kommunen. Inventeringen säger dock inte varför minskningen har skett och det vore intressant att utreda detta närmare.

Miljökrav: Smålommen behöver ostörda häckningstjärnar ute i myrlandet där risken för störning är liten och med en större fiskrik sjö i närheten. Smålommen väljer helst fisktomma tjärnar att häcka i. Planteras fisk ut brukar smålommen försvinna.

Hot: Minskningen beror på minskat bestånd av födofisk till följd av försurningen. I försurningsdrabbade områden har höga halter av kvicksilver uppmätts i smålommens ägg. Utdikning av tjärnar medför hot, då stränderna inte får bli för höga.
Utbredning: Smålommen har en nordlig utbredning i Europa, Asien och Nordamerika. I Sverige finns den från Svealand och norröver.

Lokaler i Hagfors kommun: Smålommen inventerades under sommaren 2010 och återfanns i 33 lokaler i Hagfors kommun, och kommunen är ett av smålommens starkaste fästen i Värmland.

Skötselråd: Undvika störning under häckningstiden.

ANSVARSART STÖRRE VATTENSALAMANDER (Triturus cristatus)
HOTKATEGORI: Uppgraderades till Livskraftig (LC) år 2010 och togs då bort från den nationella rödlistan.
Beskrivning: Större vattensalamander är en av tre vattensalamanderarter som finns i Norden. Större vattensalamander kan bli upp till cirka 16 centimeter med svansen inräknad. Huden är svart och knottrig och undersidan svart med gula fläckar, som framträder under lekperioden. Förr kallades vattensalamandrar för vattenödlor, då de i kroppsformen liknar ödlor. Dock tillhör de groddjuren. Under leken utför hanarna olika danser för att visa upp sina praktdräkter för honorna. Honorna väljer den partner som är mest uthållig och har störst och högst kammar. När en hona har valt en hane placerar han ut en gelékapsel med spermier på botten, som honan sedan tar upp i sin kloak. När äggen är befruktade fäster honan upp äggen, ett och ett på vattenväxter. Totalt handlar det om upp till 200 ägg. När larverna kläcks har de yttre gälar och livnär sig på insekter och kräftdjur i vattnet. Efter cirka fyra månader genomgår larven en metamorfos och gälarna ersätts med lungor och huden blir tjockare. Efter metamorfosen går salamandern upp på land och byter föda till maskar, sniglar och insekter. Efter fyra år blir den könsmogen och vandrar iväg för sin första lek. Den större vattensalamandern kan bli 16 år. Större vattensalamander indikerar hög biologisk mångfald. Exempelvis har vatten där arten lever ett större antal vattenlevande växter än vatten som saknar salamandern.
Miljökrav: Vattensalamandern larver trivs i mindre, fisklösa tjärnar med gungflystränder, som de vuxna individerna klarar att klättra över för att komma till torrare skogspartier där de lever som vuxna. Avståndet från vatten till lämplig landbiotop får inte vara för långt.

Hot: Vattensalamandern har en lång livscykel, är det viktigt att den miljö de lever i förblir orörda. Utplantering av fisk, exempelvis för put and take-fiske, i dess tjärnar är ett stort hot, då fisken äter salamanderlarverna.

Utbredning: Större vattensalamander lever i fisklösa skogstjärnar eller gamla gårdsdammar i odlingslandskapet. I norra och västra Värmland förekommer större vattensalamander i skogstjärnar och ungefär 15 procent av länets hittills kända lekvatten hör hit.

Lokaler i Hagfors kommun: Större vattensalamander lever bland annat i Natura 2000-områdena Tippatjärnarna och Råbackstjärnarna och i Jordbackstjärnarna i kommunens sydvästra del.

ANSVARSART KLARÄLVSÖRING (Salmo trutta)
Hotkategori: Öring är ej med på den nationella rödlistan, men stammen Klarälvsöring kan anses vara akut hotad.
Beskrivning: Öring finns i hela landet och alla öringar föds i rinnande vatten. Vissa tillbringar hela sitt liv i vattendraget medan andra öringstammar vandrar till havet eller sjöar för att växa sig stora. Beroende på om de stannar kvar i hemmavattendraget eller vandrar i väg kallas de bäcköring eller insjööring, båda är dock samma art. Klarälvsöringen är en storöring som kläcks i Klarälvens biflöden och sedan vandrar ner till Vänern för att växa sig stor. När den är lekmogen återvänder den till det vattendrag den fötts i.
Till skillnad från laxen är Klarälvsöringen beroende av Klarälvens biflöden för reproduktion. Leken sker i september-november. Den befruktade rommen läggs i lekgropar i väl strömmande vatten och täcks över av grus och sten. Påföljande vår kläcks rommen. Det tar ett till fem år innan ungarna är stora nog (10-25 cm) för att vandra från barnkammaren till sina tillväxtvatten, i Klarälvöringens fall är det Värnen. Där stannar de upp till tre år innan de vandrar tillbaka till sin födelseälv för lek. Öringen blir könsmognad vid 2-8 år och kan leva upp till ca 18 år. Öringungarna håller revir under bäck/älv-stadiet och äter då främst driftföda, som insekter och andra organismer som driver med vattenströmmen. I Vänern övergår öringen till att äta fisk. Den storvuxna Klarälvsöringen lever främst av siklöja och nors.
Lokala sjölevande öringbestånd fanns efter istiden i de större sjöarna i kommunen, som exempelvis Naren, Knon, Stor-Ullen, Gröcken. I mindre vattendrag bildades lokala vandrande bestånd av mindre öring. Öringen är ett spännande exempel på en art som förhållandevis snabbt kan ställa om sig till nya förutsättningar, och den har i alla sina former alltid utgjort ett viktigt fiske. Populationer av öring som blir instängd i ett vatten kan utveckla ett eget vandringsmönster – därför finns öringstammar i senare fragmenterade bäckar som till exempel Sången-Busken systemet. Idag utvecklas öringstammarna i flera av vattendragen på ett bra sätt efter kalkningsinsatser och de restaureringsåtgärder som pågår.

Miljökrav: Klarälvsöringen kräver tillgång till Klarälven och dess biflöden. Klarälvsöringen kan idag endast nå sina lekområden genom upptransport förbi Klarälvens alla kraftverk. Den fångas in vid Forshagaforsen då den är på väg upp för att leka i Klarälvens vattensystem.

Hot: Vandringshinder i Klarälven på väg upp till lekplatser, och stor dödlighet vid passage av dammar och kraftverken på väg ner till Vänern. Om fiske i Vänern
förekommer av de få kvarvarande vilda öringarna hotar det stammens överlevnad.

Utbredning: Klarälvsöringen finns endast i Vänern

Lokaler i Hagfors kommun: Möjlig lek i Hagfors kommun i Acksjöälven, Götån och Halgån, uppvandring i Klarälven till lekplatser i Torsby kommun som nyligen ställt iordning Likan för öringlek.

Åtgärder: Om Klarälvsöringen får en hållbar stam och ges möjlighet att vandra upp i Klarälvens biflöden för lek krävs kraftfulla insatser. Projekt ”Vänerlaxens fria vandring i Klarälven och Trysilelva” syftar till att stärka arten.

Skötselråd: Om Klarälvsöringen ska överleva som öringstam måste stora åtgärder göras för att den ska klara att komma upp till sina lekplatser och att smolten ska klara vandringen tillbaka till Vänern.

ANSVARSBIOTOP GÖLRIK VÅTMARK
Gölrik våtmark är en mosse eller en myr som innehar många gölar. En göl är en liten naturligt bildad tjärn i eller i anslutning till myrmark. Den har strand av torv och brunfärgat vatten. En göl i en mosse har inte fastmarksbotten. Gölarna är viktiga häckningsområden för bland annat smålom. Fisklösa mindre gölar kan innehålla värdefulla groddjur som större vattensalamander. Värmlands gölrikaste mosse finns i Hagfors kommun och är Råda stormosse med närmare 200 gölar. Andra fina exempel är Fräkensjömyrarna, Skogamossen, Stormossen ost Gräsmangen och Träjmossen.

ANSVARSBIOTOP MEANDERNÄS
Beskrivning: Meandernäs kallas näsen i Klarälvdalen där älven vindlar fram i stora serpentinbågar. Meandernäsens stränder är öppna sandmiljöer med erosion och sedimentation av sand vid naturligt säsongsregelbundna vattennivåfluktuationer. I ytterkurvorna är strömhastigheten hög och där koncentreras erosionen och en bra erosionbrink bildas. I innersvängen är strömhastigheten låg och där avlagras materialet och bygger upp en flackt och lutande sidobank – meandernäset. Meandernäsen vandrar nedströms älven med en hastighet som kan vara så hög som några decimeter per år. Ibland sker kanalgenombrott tvärs över en både, varvid en slinga av floden snörs av och bildar en korvsjö. Klarälven är Sveriges största och mest välundersökta meandrande vattendrag och klassad som riksintresse. Klarälvens bundna meanderlopp i övre Klarälvsdalen är unikt. Ett fint exempel på meandernäs är naturreservatet Ginbergsängen.